Alla har kanske känt känslan när man liksom inte finns.. Känslan av att inte vara behövd, känslan av total ensamhet.. Så känner jag just nu o har gjort i några dagar.. Det är inget roligt då jag vet att jag är älskad och omtyckt av många ..
Jag har en underbar familj, son, barnbarn, mamma o pappa o alla syskon.
Jag har härliga vänner som jag vet skulle komma o lyssna om jag bara hört av mej, men jag är ju inte den sorten som klagar. Jag är världens sämsta på att erkänna att jag kanske inte är den pigga glada som jag alltid visar utåt. Och pratar jag så blir jag ledsen o gråter gör jag aldrig inför någon annan.. Jag gråter hellre tyst, ensam..
Jag kryper hellre in i mitt skal, där jag får vara ifred med mina tankar o känna efter. Tycka lite synd om mej själv, självklart helt utan anledning. Varför blir man så här ibland?
Det går ju upp o ner i livet, o jag tror det är vintern, julen o alla helger som gör mej sån här. Brukar vara glad o gilla alla dessa högtider, men just i år känns allt hopplöst o fruktansvärt ensamt..
Kanske det är hur kroppen mår pga av jobbet som slitit ut ryggen, kanske det är för att jag saknar min son o barnbarn så oerhört mycket, kanske för att jag aldrig träffar kärleken som jag hoppas finns för mej oxå.
Många om o kanske... jag vet ju att när man mår dåligt kan det ju bara bli bättre, det är ju lite av mitt motto o jag tror på det, alltså är det bara o vänta o se.
Läste mitt horoskop idag, vilket jag aldrig tror på i vanliga fall, men där stod det att jag bara skulle vara med mej själv o bara bry mej om mitt jag just nu.. o det stämmer ju precis.
Nej nu har jag gnällt färdigt! Trist inlägg men gud så skönt o skriva av sej, känns genast bättre :)
Kram, kram!