Tårarna rinner ikapp med ösregnet som trummar mot rutorna.. Det spelar ingen roll med vädret, tårarna rinner iallafall.. Och har så gjort de sista veckorna. Allt blir bättre intalar jag mej och jag vet att massor med folk har det värre än jag.
Utåt sett är jag glad, jag mår ju faktiskt bra. Jag har jobb, hyfsad ekonomi och en underbar familj som jag älskar över allt annat och skulle kunna göra vad som helst för.
Ändå är jag så deppig ibland. Precis som alla andra såklart. Man kan inte alltid vara på topp!
Men det är så mycket som har förändrats det sista halvåret.. Min allra bästa vän finns inte längre vid min sida. Och det gör så ont i mej. Jag saknar henne enormt mycket. Vi hade alltid så roligt, skrattade massor. var busiga och hittade på så mycket tokiga saker tillsammans. Vi pratade om precis ALLT. Hon är den enda människan som jag verkligen kände att jag kunde och ville dela allt med. Glädje och sorg alltid. Hon finns i mitt liv, någonstans, men ingenting är som det var. Och det gör så ont...
En annan viktig person i mitt liv har oxå "försvunnit", det får mej att tänka o undra vad jag gör för fel.. Är det kanske mej det är fel på? Jag vet bara att jag alltid har försökt att finnas där för de människor som bbetyder något för mej. Men jag gör det kanske på fel sätt. Jag får försöka ändra på mej, bli en människa som jag egentligen inte är .. Men hur blir man det...o är det verkligen jag då??
Massor av tankar cirkulerar när jag tänker tillbak på allt. Men jag kan inte förstå, och det är kanske inte meningen heller...
Nu ska jag inte tråka ut er med mina tankar, men så skönt o lätta sitt hjärta både när man är glad o ledsen. Tack för att ni finns <3 O nää ja kommer inte att ändra mej, jag är bäst som jag är :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar