Min älskade Selma....

Denna semester har varit toppen, om det inte vore för tankarna på min älskade hund som jag snart haft i 11 år.. Ibland är hon hyfsat pigg men största delen av dagen är hon sovande o orkar knappt resa sig när jag lockar med promenad. Väl ute så tar det en evighet att gå minsta rundan med henne.. Hon som alltid sprungit fram så lätt i alla år ...
Jag har maxdos på värktabletter o tycker mej se en liten förbättring, men tankarna gnager ändå. När är det dags, hur ska jag kunna se o hjälpa henne i tid så hon slipper lida?
Tårar rinner varje dag, när jag tittar på henne, tycker hon ser så ledsen ut :(
Men sen när vi träffar folk så säger de att hon ser väldigt pigg ut för sin ålder, men de ser ju bara henne en kort stund ibland.. Precis som hon piggnar till just då, o här hemma är hon trött o flåsig igen.... Hur ska jag kunna leva utan min allra bästa vän??! Det kommer bli så tomt o tyvärr tror jag inte hon orkar så länge till...
Nu ska jag o min bästis bädda ner oss o mysa med en film i regnet..

   <3<3<3  KÄRLEK <3<3<3