Ikväll har jag varit hos Chalotte på vår vin/ost o prat kväll som vi brukar ha en gång om året i början på sommaren .... En underbar kväll som är lika välkommen varje gång. Härlig känsla och få lufta känslor, äta gott, vina o prata med de "gamla" jobbekompisarna som man saknar.
Vi kom in på att prata om just det här med att blogga...
Det finns så mycket man vill skriva, så mycket man vill lämna ut om sej själv men egentligen inte riktigt vågar..
Men varför denna rädsla? Varför vill man inte lämna ut sej själv? Skäms ja egentligen för den sårbara människan jag är, vill jag bara smälta in i detta fack av människor som mår så jävla bra utåt sett? Finns säkert många som mår toppen, har ett bra liv som de trivs med men jag tror att många säkert mår skit men inte vågar öppna sej..
När vi idag satt o pratade om det så bestämde jag mej... jag ska börja skriva hur jag egentligen mår.. Meningen med att skriva för mej började med dagböcker, jag mådde fasen så mycket bättre när jag skrivit av mej.
Känslan med bloggen är att jag skriver vad mina dagar är fyllda med (meningslösa saker oftast) men nu tänker jag vara JAG. Inte för att jag vill ha någon ömkan utan för att jag vet hur bra jag mår av att skriva eftersom jag oftast inte pratar om känslor med NÅGON. Jag är alltid pigg o glad utåt, men sluter mej som en mussla när jag mår skit..
Jag är inte perfekt men jag gillar den jag är , oftast.. Men jag gillar inte den person jag har blivit.
Går just nu igenom min andra depression.. denna gången värre än den första.
Vissa människor ser en depression som ett skämt, ett slags "mode". Jag kan berätta att detta är inget man styr över själv. Ibland gör detta att jag känner mej som en riktig outsider..
Jag blir ledsen när folk som inte förstår tror det är något som är "inne"..DETTA ÄR INGET SOM NÅGON MÄNNISKA VÄLJER SJÄLV!!
Säkert svårt för någon som inte upplevt det, men det känns ungefär som om en annan människa tagit över dina tankar. Man tänker "fula" tankar. Tankar som inte är riktiga, konstiga saker som är så bortom verkligheten.
Ibland är det som ett stort svart hål i marken öppnar sej, man vill stanna ovanför men ändå vill man ner.. Svårt att förklara för dom som inte vet.
Oftast går dom över, men på senaste tiden har de kommit oftare o blivit starkare.. de där tankarna och känslorna, de där hemska...
Traumatiska händelser utlöser oftast mina depp-perioder. Den första kom när min son hade kommit på fötter efter år av hans depressioner.. då kom mina..
Nu är han på fötter o det går bättre än någonsin för honom. Jag är stolt mamma över världens bästa son <3
Denna andra depressionen vet ja inte riktigt varför den kom... Mycket har hänt, men det mesta är skitsaker som jag borde komma över ändå. Men ibland är livet extrasvårt o extratungt...
Många slutar kanske följa min blogg nu, blir nog inte så uppåt, men jag vill vara jag o det känner jag att jag inte riktigt har varit.
Jag är en människa.. ja kan, ja vill, ja finns, ja känner.
Tack för att ni finns <3
Love <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar